Trettio år efter TMI
Haveriet i TMI blev ett skrämmande kulturellt monument, som restes bara två veckor efter premiären av filmen The China Syndrome. Till skillnad från filmen blev olyckan ingen mänsklig tragedi. Den dödade inga människor, den dödade inte kärnkraften, som fortfarande står för 20 procent av USAs elförsörjning, och den dödade inte TMI, där den återstående reaktorn är på väg att få en 20-årig förlängning av sitt driftstillstånd. Olyckan gav istället en välbehövlig påminnelse om behovet av uppgraderade normer för reaktorsäkerheten.
Den tragiska effekten av olyckan var den handlingsförlamning som under mer än 25 års tid fördröjt och hindrat en rationell användning av kärnkraften. Detta är trist med tanke på att kärnkraften ger endast en försumbar emission av koldioxid och skulle kunnat ge en avsevärd hjälp till att minska påverkan av växthuseffekten. Om USA idag, som Frankrike, hade fått 80 procent av sin elenergi från kärnkraft, skulle minskningen av kraftsektorns utsläpp ha minskat med lika mycket som den amerikanska biltrafiken ger ifrån sig.
Att kärnkraften nu börjar uppleva en renässans i allt flera länder är bra, men det miljöpris vi fått betala på vägen hit är högt. Sol och vind ger endast marginella och oregelbundna bidrag till elförsörjningen och kan aldrig ersätta de fossila bränslena vars användning nu hotar världens klimat.
Det är goda nyheter att industrin åter ser kärnkraften som ett reellt alternativ och att opinionsundersökningarna visar på ett allt större stöd för kärnkraften bland allmänheten. Den amerikanska kärnkraftkommisionen (USNRC) har nu på sitt bord ansökningar om tillstånd för uppförande av 26 nya reaktorer med driftstart för de första är 2016. Den dåliga nyheten är att kostnadökningar hotar att försvåra anskaffningen av kapital till dessa investeringar i mångmiljardklassen. För USA och resten av världen blev TMI orsak till att man förlorat 30 år av tiden för kärnkraftens välbehövliga insatser för miljön.
VfK/Bengt
