vfk1997

Det statliga ryska kraftbolaget Rosatom planerar i samarbete med det stora aluminiumbolaget US RusAl att bygga ett kärnkraftverk på 4 000 MW och en aluminiumfabrik i Fjärran Östern. Ett "paketprojekt" är förberett för att uppföras i Primorye Territory med en planerad produktion av aluminium om 600 000 ton per år.
Nyheten släpptes vid The Pacific Economic Congress i Vladivostok och det sades att kärnkraftverket delvis ska förse aluminiumverket med elkraft. Återstoden av elproduktionen är planerad att exporteras till Kina samt Nord- och Sydkorea. Projektet kräver att det lokala elnätet förstärks samt upprättande av avtal med de tilltänkta importländerna.

VfK/Bengt

Statistik för Sveriges elförsörjning under första halvåret 2008 är nu presenterad. Bidragen till försörjningen är följande (2007 års siffror inom parentes):

Vattenkraft                   38,2         (38,1)  TWh
Kärnkraft                      34,2        (33,2)   TWh
Vindkraft                         0,99      (0,68)   TWh
Övrig värmekraft           7,5           (7,4)   TWh
Imp/Exp-netto              -5,9          (-3,8)   TWh

Totalt elanvändning   75,1        (75,6)   TWh

Halvårsresultatet visar stor stabilitet jämfört med föregående år. Huvudproduktionen med vattenkraft och kärnkraft är i det närmaste konstant med tillgång något över medelvärdet för vattenkraften och en mindre ökning för kärnkraften. Den mindre sänkningen av elanvändningen beror till stor del på årets milda vinter. Den ökade produktionen har gjort att exportnettot ökat till 5,9 TWh vilket bidragit till en minskning av koldioxidutsläpp i våra fossilbränsleberoende grannländer.
En intressant iakttagelse är att ökad produktion av vindkraft med 0,31 TWh utgör en ökning med 46 % medan en ökning hos kärnkraften med 1,0 TWh endast utgör en ökning med 3 %. Att storleken har betydelse kan vara bra att ha i minnet när redovisning av procentsiffror i massmedia ska tolkas.

VfK/Bengt

Litauen är för sin elförsörjning till över 80 % beroende av kärnkraftverket Ignalina. Enligt fördraget för landets EU-medlemsskap ska denna reaktor vara stängd senast år 2010. Man har nu bestämt att Litauen ska folkomrösta om förlängd drift av reaktorn.

Litauens situation är minst sagt kritisk. Om Ignalinas sista reaktor stängs till den 1 januari 2010 blir landet nästan helt beroende av import av rysk gas. Man räknar med att elpriserna kommer att fördubblas och koldioxidutsläppen ökar dramatiskt.  En elkabel från Polen eller från Sverige ser man som en tänkbar lösning, men en sådan kan vara på plats tidigast i slutet av 2012.

Oppositionen ser beslutet om folkomröstning som ogenomtänkt, men de regerande socialdemokraterna vill att Litauen ska följa exemplet från Irland, som vågade rösta ner Lissabonfördraget. Man vill helt enkelt i ett desperat läge försöka få EU att ge mera tid för omställningen av elförsörjningen. Omröstningen skall hållas samtidigt som parlamentsvalet den 12 oktober. Den är rådgivande, men regeringen säger sig "vilja representera folkets vilja".

Med hänvisning till nya förutsättningar försöker Litauen få omförhandling av avtalet om den andra reaktorn.

Världen har förändrats, energimarknaden har förändrats och oljepriserna har gått upp. Man har verkligen ett stort problem som måste få en lösning. Litauerna är tillsammans med tjeckerna EU:s mest kärnkraftsvänliga folk med 64 procent av befolkningen för kärnkraft. Med tanke på hur Ryssland tidigare har behandlat sina grannländer ifråga om gasleveranser är det väl inte svårt att gissa hur folkomröstningen utfaller.

VfK/Bengt

I ett inlägg i SVD den 12 juli har Göran Bryntse en replik till den artikel (se nedan) angående industrins elförsörjning som representanter för Pappers, LO och Svenskt Näringsliv publicerade den 8 juli. I sin replik fortsätter Bryntse att hävda kärnkraften stora utsläpp av växthusgaser (140 g CO2/ kWh) och hänvisat till "oberoende livscykelanalyser". Dessa data emanerar från Jan Willem Storm van Leeuwen, som är en mycket ifrågasatt holländsk debattör.

För den intresserade har World Nuclear Association gjort en detaljerad sammanställning över de seriösa livscykelanalyser som gjorts och den presenteras under länken http://www.world-nuclear.org/info/inf11.html
Det är dock väl känt sedan länge att antkärnkraftrörelsen håller sig med sina egna källor som oftast har en svag koppling till verkligheten.

Detta bekräftas t ex av Bryntses andra argument om att man med vindkraft längs Norges kust skulle kunna producera 14 000 TWh per år. Som jämförelse kan man konstatera att Danmark med över 5 000 vindkraftverk förra året producerade ca 8 TWh. Mera behöver väl inte sägas om Bryntses trovärdighet.

VfK/Bengt

En undersökning av The Eurobarometer om européernas inställning till radioaktivt avfall visar en avsevärt mer positiv inställning jämfört med förra undersökningen år 2005. Det väger nu jämnt mellan förespråkare (44 %) och motståndare (45 %) till kärnkraft. Vid den tidigare undersökningen var 37 % för och 55 % emot. Detta visar att det inte finns några skäl att tro att utbyggnad av ny kärnkraft skulle förhindras av folkets motstånd.

Det radioaktiva avfallet upplevs fortfarande av många som ett stort problem, men om de som är emot kärnkraften kan övertygas om att avfallshanteringen är under kontroll, skulle 40 % av dem föredra kärnkraft. En klar majoritet (61 %) skulle då vara för kärnkraften. Även i länder som har planer på avveckling av kärnkraften debatteras nu frågan och stödet för kärnkraften i den allmänna opinionen är starkt (Sverige 62 %, Tyskland 46 % och Belgien 50 %). Dessutom visar färska politiska deklarationer från flera länder att kärnkraften röner allt större intresse rakt igenom Europa.

Europas medborgare är nu allt mer medvetna om kärnkraftens fördelar:
- 64 % av EU-medborgarna anser att kärnkraften är viktig för diversifiering av energiförsörjningen,
- 63 % tror att mera kärnkraft skulle hjälpa till att minska oljeberoendet,
- 62 % håller med om att en av kärnkraftens viktigaste fördelar att utsläppen av koldioxid minskar.

Generell visar undersökningen att ju större kunskap de tillfrågade har om kärnkraft, dessto starkare stöd känner man för dess användning. Detta är särskilt tydligt i länder som Sverige, Finland och Nederländerna.

Av detta kan vi i VfK dra slutsatsen att vi ska fortsätta och gärna öka det folkbildningsarbete som vi bedriver.

VfK/Bengt

I en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet skriver fyra företrädare för LO, Pappers och Svenskt Näringsliv att när klimatfrågan utmanar behöver Sverige i allra högsta grad kärnkraften, för jobbens och företagens skull. De anser det vara nödvändigt att riksdagen under kommande mandatperiod tar ställning till den svenska kärnkraftens framtid i och med att de befintliga reaktorerna börjar närma sig den bortre gränsen för sin livstid.

De som skrivit debattartikeln, Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, Irene Wennemo, näringpolitisk chef för LO, Jan-Henrik Sandberg, ordförande i Pappers och Birgitta Resvik, klimat- och energiexpert på Svenskt Näringsliv, skriver också att man vill varna för en övertro på biobränsle. De anser att biobränslet ger dyrare energi för konsumenter och företag och dessutom lägger en ödesdiger uppåtgående prispress på skogsindustrins råvara.

De vill peka på att produktionskostnaden för kärnkraften är betydligt lägre än för många andra energislag. Man medger att kärnkraften inte enbart har fördelar och att det kräver att det uttjänta bränslet tas om hand på ett säkert sätt och att säkerhetsfrågorna tas på allvar. Dock menar man att kärnkraftens brister har minskat i takt med teknikens utveckling.

Västeråsare för Kärnkraft kan endast instämma i industriföreträdarnas beskrivning av situationen. Det är denna för landets ekonomi så viktiga basindustri som får ta den hårdaste stöten om elförsörjningen blir osäker och allt dyrare. Denna del av näringslivet har genom åren ett flertal gånger påpekat dessa risker utan någon synlig respons från riksdag och regering. För dessa är "klockan redan fem i tolv" med tanke på byråkratins segdragna hantering. Vi måste nu kräva politiker som går i takt med sina väljare och släpper sina föråldrade ideologiska bindningar!

VfK/Bengt

EU-ländernas kärnkraftbolag har börjat bygga upp bränslereserver för framtiden. Enligt Euratom Supply Agency köptes det under år 2007 in 21 932 ton naturligt uran medan 19 774 ton gick åt för omladdning av reaktorerna. Vidare sparades över 1 000 ton genom återvunnet plutonium från reaktorerna. De största leverantörerna av uran var Ryssland (25 %), Canada (18 %), Niger (17 %) och Australien (15 %).

Återvinning av plutonium från använt reaktorbränsle och tillverkning av MOX-bränsle av detta kan få en ökande betydelse i den framtida bränsleförsörjningen och samtidigt minska behovet av energikrävande anrikning av uranet. Varje ton plutonium motsvarar 120 ton naturligt uran. Omkring 40 av Europas reaktorer är licencierade för användning av MOX-bränsle och omkring 30 av reaktorerna i Frankrike, Belgien, Schweiz och Tyskland använder redan MOX-bränsle i sina laddningar. Nyligen har även Borssele i Holland beslutat att införa MOX-bränslet. Under år 2007 laddades totalt 8,6 ton plutonium in i form av MOX-bränsle i EUs reaktorer vilket ersatte omkring 1 035 ton naturligt uran och sedan år 1996 har totalt 104 ton plutonium kommit till användning i nytt reaktorbränsle.

För svensk del har myndigheterna givit tillstånd att använda MOX-bränsle i Oskarshamnsreaktorerna. Från dessa lämnades mellan år 1978 och 1982 till Sellafield i England totalt 140 ton svenskt kärnbränsle för upparbetning. Enligt det kontraktet tar nu OKG hand om 900 kilo plutonium och 136 ton uran, som användes till nytt reaktorbränsle. Denna bränslemängd räcker för att driva reaktorerna i Oskarshamn i nästan ett år.

SKB beräknar enligt sitt senaste FUD-program att slutförvara 12 000 ton använt kärnbränsle i berggrunden. Detta motsvarar en bränsleresurs för reaktorerna i Oskarshamn som räcker i ungefär 80 år. Vidare kan MOX-bränslet återvinnas tre gånger vilket ger en total drifttid på 240 år. Kärnkraftindustrin har därmed i egen regi bränsle för denna generation av reaktorer, plus nästa generation av reaktorer då bränslecykeln ser likartad ut för exempelvis Finlands pågående reaktorbygge.

VfK/Bengt

Sverige har från halvårsskiftet fått en ny myndighet, Strålsäkrhetsmyndigheten. Den ersätter de gamla välkända Strålskyddinstitutet och Statens Kärnkraftsinspektion som i över 30 år har utfört granskning och tillsyn av bland annat den svenska kärnkraften.
Regeringsens motivering till myndigheternas förändrade organisation är
- att få ett samlat grepp om kärnsäkerhet och strålskydd,
- att stärka tillsynen inom dessa områden,
- att effektivisera granskningen av effekthöjningar vid kärntekniska anläggningar och de ansökningar som industrin lämnar inför valet av slutförvar av använt kärnbränsle,
- att begränsa antalet myndigheter och därigenom nå samverkansfördelar.

Det kan rimligen inte finnas något att invända mot en rationalisering av myndighetsarbetet för att ge en minst lika hög säkerhetsnivå i den svenska kärnkraften till en lägre kostnad.

VfK/Bengt

I en artikel (VLT den 26 juni) fortsätter Göran Bryntse att försvara myten om höga utsläpp av koldioxid från kärnkraften. Han underkänner också livscykelanalyser publicerade av ansedda och seriösa organisationer i Sverige, Tyskland, England, USA, Japan med flera, som korrekt redovisning av kärnkraftens miljöpåverkan.

Istället hänvisar Bryntse till David Flemming som i sin tur hämtat sina resultat från Jan Willem Storm van Leeuwen, vars beräkningsmetoder ifrågasätts av världens sakkunniga inom området. Detta är i sig ingen överraskning eftersom antikärnkraftrörelsen alltid haft "egna" källor till stöd för sina argument. Det viktiga i sammanhanget är att kärnkraftens totala utsläpp av koldioxid är i storleksordningen en hundradel av dem som fossila bränslen, som kärnkraften skall ersätta, ger upphov till.

Kärnkraften har därmed en nyckelroll i arbetet med att begränsa växthusgasernas inverkan på klimatet. Här kan vindkraften med en drifttillgänglighet som är endast en fjärdedel av kärnkraftens, bara spela en biroll även om också den har lägre utsläpp av koldioxid.

Att Göran Bryntse och undertecknad har olika åsikter om kärnkraftens för- eller nackdelar behöver väl ingen betvivla. Jag tröstar mig emellertid med att enligt en färsk opinionsmätning står drygt 80 procent av svenska folket på min sida medan cirka 15 procent har en negativ inställning till kärnkraft. Detta tycker jag visar att svenskarna uppskattar kärnkraften för den goda tillgång den är.

VfK/Bengt