I den djupa förvillelsen mörker
Idag drabbades jag av en djupt deprimerande upplevelse. Av en händelse råkade jag träffa på den gamle miljöpartisten Birger Schlaugs blogg där han häcklade Peter Eriksson och anklagade honom för att svika Mp-idealen beträffande kärnkraften, när han lämnade en dörr öppen för högst densamma, vad gäller motvärn mot den globala uppvärmningen.
De må väl ha sina åsikter för sig, men det skrämmande fanns i de kommentarer som skrivits till Birgers litania. Här är några lösrykta smakprov:
- Överger vi gröna det konsekventa nejet till atomkraften och det lika konsekventa nejet till konsumtionssamhället, har vi gett upp. Det är ju liksom grundpelare i vår politik som man inte tanklöst kan rubba på.
- Vi måste ju för fan sluta att konsumera som dårar!
- Jag tycker alla kärnkraftsförespråkare ska skriva på ett kontrakt där de lovar att de och deras kommande generationer ska ansvara för slutförvaringen av avfallet. Dom kan ju ha det i källaren.
- Avveckling av kärnkraften är en så otroligt viktig fråga för miljöpartiet - dess medlemmar och väljare så jag kan inte tänka mig någon framtida svängning i frågan.
- För övrigt bör det heta "atomkraft" om man är grön. Om inte annat för att markera sambandet mellan "atomkraft" och "atombomb".
- Skall partiet vara trovärdigt i kärnkraftfrågan får man inte släppa de gamla argumenten, inga av de problemen (uranbrytning, avfall, sårbarhet, olycksriks, terrormå) är lösta.
Av detta kan vi förstå att VfK, trots att svenskarna är bland de mest positiva till kärnkraft i världen, trots allt har en stor och viktig folkbildande uppgift att gripa sig an. De människor som befolkar miljöpartiet har inte lärt sig någonting på 30 år!
VfK/Bengt
