Ödesstunden för svensk kärnkraft närmar sig
Ett Sverige utan kärnkraft men en omvärld som satsar på det senaste inom kärntekniken, det vill säga reaktorer som både är mycket säkra och till stor del befriade från de avfallsfrågor som gäller dagens kärnkraftverk och där kopplingen till kärnvapen har minimerats. En sådan utveckling är inte alls osannolik. Fjärde generationens kärnkraftverk som uppvisar just dessa egenskaper väntar runt hörnet. Men Sverige är inte med på tåget, och den kärnkraft vi har kan vara på väg att fasas ut utan att något nytt planeras.
Denna för Sveriges del allvarliga bild tecknar högenergifysikprofessorn och ordföranden i Vetenskapsakademiens
energiutskott Sven Kullander. Våra reaktorer kanske håller ytterligare 20 år av tekniska skäl. Man vet inte om och när det börjar bli försprödning i materialet. Och även om vi beslutar oss i dag för att bygga en ny reaktor blir den inte klar förrän bortåt år 2020. Vi borde därför redan nu fundera över vad det innebär att vi om 20 år inte har hälften av vår elförsörjning.
Den svenska kompetensen inom kärnkraftsområdet har succesivt rustats ned under de senaste 20 åren. Det finns ingen statlig forskning längre och det är mycket allvarligt eftersom en sådan verksamhet bör vila på en strikt vetenskaplig bas. Givetvis har kraftindustrin satsning på det kärntekniska centret som administreras från KTH
men det räcker inte.
Många nya kärnkraftverk, som det i vårt grannland Finland, är av typen tredje generationens reaktorer, som
är förbättrade såväl säkerhetsmässigt som driftsmässigt. Reaktorinneslutningen är förstärkt med dubbla väggar. Säkerhetssystemen är mer automatiserade och mindre beroende av operatörerna för att fungera.
Utveckligen av nya reaktorer fortgår och fjärde generationen kommer snart. En första sådan reaktor kan börja byggas om cirka 20 år. Om den blir verklighet så minimeras även kärnkraftens koppling till kärnvapen eftersom dessa reaktorer
inte behöver utnyttja anrikat uran. Vidare är upparbetningen av bränsle planerad att ske lokalt i en sluten bränslecykel. Överhuvudtaget är målet att reaktorsäkerhet, spridningsrisker, miljöbelastning, avfallshantering och ekonomi ska förbättras jämfört med dagens situation enligt Sven Kullander.
Han vill slå ett slag för att Sverige ska överge sin tvehågsna hållning till kärnkraften och åter satsa på forskning
och utveckling. Han understryker också att vi har ett verkligt stort problem med den allt mer urholkade kunskapsbasen som tyvärr inte uppmärksammas tillräckligt. Oavsett om vi ska utveckla ny kärnkraft eller driva våra reaktorer på ett tillfredsställande sätt, måste vi hämta igen mycket av den kunskap och kompetens vi har förlorat. Vår kompetensreserv
består av en massa pensionärer som har jobbat på Studsvik, vid universiteten eller inom kärnkraftsindustrin och de
är ju på väg bort för gott.
(Källa: Svensk Energi)
VfK/Bengt
